Hornsgatan 96-98

Fastighetsfakta

Fastighetsägare: Svenska Stiftelsen för Frälsningsarmén

Fastighetsbeteckning: Uven Större 23 
Arkitekt: Joseph Östlihn, 1882–1941
Byggår: 1929
Typ av fastighet: Bostad/Lokal
Garage/parkering: Nej 
Yta, kvm: 3460 

Historik

Fastighet i klassicistisk stil

Historik och bakgrund

År 1929 uppfördes Uven större 23 av Frälsningsarméns förlags AB. I gatuplan förlades affärslokaler för uthyrning med höga entresolerade butiksfönster. Redan 1933 byggdes entresolvåningen om till ett separat våningsplan. Från Hornsgatans pampiga centrala entré nådde man Frälsningsarméns samlingssal i två våningar som sträckte sig in under gården under en lanternin av glasbetong. Arkitekt var Joseph Östlihn (1882–1941). År 1909 öppnade han, tillsammans med Albin Stark, arkitektkontoret Östlihn & Stark. Firman blev mycket framgångsrik och står bakom 30‐talet byggnader i Stockholms innerstad. Firman ritade främst bostadshus åt privata byggherrar, vilket var det vanliga vid denna tid. För Frälsningsarmén ritade Östlihn & Stark Krigsskolan på Skeppargatan 82 och Frälsningsarméns hus på Sankt Eriksgatan 30 samt byggnader i Värnamo och Södertälje. År 1920 upplöstes Östlihn & Stark, och arkitekterna öppnade var sin egen verksamhet. Josef Östlin ritade i den egna verksamheten uppemot etthundra hus och flera biografer under 1920‐ och 30‐talen, vilket gör honom till en av de mest produktiva arkitekterna i huvudstaden. Stilmässigt går flertalet byggnader liksom Uven större 23 i tjugotalsklassicism, med några få undantag efter 1934, där stilen blev mer funktionalistisk.

Exteriört

Byggnaden är uppförd i den klassicistiska stilen som var populär på 1920‐talet. Slätputsade fasader präglade tidens stil tillsammans med sexdelade fönster. Putsen var oftast i mättade kulörta toner som gult, grönt och rött med en sparsmakad dekor i puts och stuck i en avvikande kulör, oftast vitt. Dekoren inkluderade lister och lisener, medaljonger, kolonner runt entrén och ibland en rusticerad bottenvåning. Den markerade bottenvåningen är klädd i konststen (betong), som sedan tandhuggits för att likna kalksten, och avslutas uppåt med en kraftigt framspringande list. Fasaden ovanför detta är slätputsad med ett framspringande mittparti. Fasaden är smyckad med horisontella putsade lister samt några putsade fönsteromfattningar. Över trapphusens entréer finns små balustrader som ger illusionen av balkonger. Putskulören är en kraftig gulorange, som mycket möjligt kan vara ursprunglig kulör även om byggnaden har putsats om. Fönstren är till största delen sexdelade vilket är typiskt för 1920‐talet. Mot detta avviker fönsterraderna i ytterkant som är småspröjsade. 1920‐talets fönster var ofta ljusa. Här är fönstren grå vilket också förekom.

Interiört

Trapphus och entréer blev ofta enkelt utformade. Entrén kunde marmoreras i ljusa kulörer med pilastrar och fält i olika imiterade stensorter och ibland en enklare dekormålning i taket och på någon av väggarna i klassicerande stil. Det strama och lätta går igen från fasadernas utformning. Golv i entrén kunde antingen vara svensk marmor (Kolmård, Ekeberg) som också gick upp en bit på väggarna, cementplattor gärna lagt i rutmönster, eller kalksten. I trapphusen lades ofta samma typ av rutiga cementplattor eller kalksten. Väggarna hade ofta en manshög bröstning målad direkt på putsen, gärna med en avdelande linje mot det nermålade taket. De tunna lägenhetsdörrarna hade släta fyllningar och en ådringsmålning i grönt eller blått.

Lägenhetsdörrarnas enkla utformning gick ofta igen i lägenheternas innerdörrar, i kökens och serveringsgångarnas skåp, målade i ljust grått eller i en mer dramatisk mörkbrun fernissa. Här kunde också finnas nätta stucklister med en nätt stuckrosett i takets mitt och ibland en öppen spis i salen eller hallen, stramt nästan kubistiskt formgiven. Golven var ofta i enfärgad linoleum, kanske med en fiskbensparkett i finare rum. Tapeterna i tiden var ofta sparsmakade med en sirlig enfärgad dekor på enfärgad botten. Blyspröjsade fönster i rutmönster med grönt glas kunde finnas både i trapphusen mot gården och kanske i en innerdörr som ledde till matsalen. Trettiotalets funktionalism hade ännu inte kommit att prägla kökens praktiska utveckling. De hade låga bänkar med träluckor med släta fyllningar och kallvatten, en vask av zinkplåt. Elektriciteten sträckte sig oftast bara till belysningen; istället för kylskåp ett isskåp, och istället för elektrisk spis en gasspis.